Denna trevliga lilla bok damp ner i brevlådan för ett tag sedan och med den många trevliga minnen.

Fast om man ska vara noga började det inte lika trevligt.

Jag hade inte varit det minsta sjuk på över ett år. Tyvärr lyckas jag dock pricka in min sjukdomscomeback till just precis denna helg. Än värre – jag tappar rösten.

På själva konsertdagen går det bra. På tåget dit får Sara prata med en visserligen hes men ändå talande person. Rösten blir dock sämre och sämre och lagom tills Håkan springer in till tonerna av Tro och Tvivel är den nästan obefintlig. Men det skiter jag och sjunger med ändå. Upptempolåtarna funkar, då kan man liksom skrika. De låtarna som kräver mer skönsång går sämre men jag gör mitt bästa. Tyvärr har detta fastnat på en del videoklipp och tro mig, man ryser i hela kroppen när man hör det.
Men vad gör väl allt detta när man står mitt i ett hav av närmare 70 000 människor som lyses upp av stjärnliknande telefonlampor? Och när dessa 70 000 människor alla sjunger samma ord?
Helt jävla magiskt. Så fruktansvärt mäktigt.

Dagen därpå kan jag inte säga ett enda ord. Jag försöker men det kommer liksom inte ut något ljud. Jag och Sara utvecklar ett mycket avancerat teckenspråk som används under hemresan.

Ingen förbättring märks nästa dag. Faktiskt går det hela tre dagar innan jag börjar få fram ljud, och då överdriver jag inte när jag säger det. Att inte säga ett enda ord på tre dagar. Otroligt frustrerande kan jag lova.

Tyvärr verkar min konsertförbannelse fortsätta. Jag höll mig frisk ända från Håkans spelning till alldeles nu nyligen, men tyvärr inföll alldeles nu nyligen samtidigt som Popaganda. Denna gång kom jag i alla fall undan lindrigare och blev aldrig helt utan röst.

Ändå. En röst är ju faktiskt ett billigt pris att betala när man tänker tillbaka på vad man fick vara med om den där kvällen den sjunde juni.