Idag är en stor dag.

För många herrans år sedan fick min fader en födelsedagspresent i form av en kamera av mamma. Kameran hade två megapixlar, var silvrig och startades genom att linsskyddet sköts åt sidan. Den stängdes sedan av genom att linsskyddet sköts tillbaka igen, och jag måste medge att denna skojiga funktion överanvändes något.
Det kom att bli så att denna min faders födelsedagspresent användes mest utav mig.

Min första riktiga egna kamera fick jag i present julen 2008. Innan dess hade jag i och för sig fotograferat diverse suddiga bilder med engångskameror, men detta var något annat.
Kameran var av märket Samsung, hade hisnande 8,1 megapixlar (vad megapixlar var hade jag inte den blekaste om men det lät coolt och 8,1 var tydligen mycket så det skröt jag gladeligen om) och framförallt – den var rosa. Kunde det bli bättre liksom? Ska tillägga att det var mina föräldrar som försåg mig med denna gudagåva. Tack. (Pappa hade väl tröttnat på att jag inte kunde lämna hans kamera ifred).
Min rosa ögonsten tjänade mig länge och relativt väl. Den följde mig upp på snötäckta fjälltoppar (där den i och för sig inte ville starta, men den var med i alla fall) och ner till sydligare breddgrader. Ett otal bilder har knäppts av med den kameran. Efter ett tag började den dock krångla – att radera en enda bild kunde ta uppemot tre minuter och för att över huvud taget kunna starta den var man tvungen att ta ut batterierna och byta plats på dem en sisådär sju gånger – men jag härdade tappert ut. Det var inte förrän jag började läsa några fotobloggar som jag insåg att min och kamerans tid tillsammans var över. Jag ville ta bilder som inte var möjliga att ta med min rosa kompanjon. Jag började drömma om en ny kamera, om en systemkamera.

Julen 2010 slog mina föräldrar till igen. Jag trodde knappt mina ögon när jag slet upp julklappspappret och fann en Canon EOS 1000D. Den dagen, kära vänner, smattrade slutaren ordentligt.

I nästan fyra år har jag och min Canon EOS 1000D varit ett team nu. Vi har haft våra ups and downs, framförallt under ettan i gymnasiet när jag var så stressad och kreativitetslös att kameran låg orörd under nästan hela året, men vi har ändå tagit oss igenom alla bekymmer. Framförallt har vi haft en otrolig tid tillsammans.

Efter att vid flertalet gånger ha fått låna en 7D:a att fota med har min lilla 1000D känns allt sämre och sämre i jämförelse. Senaste tiden har jag insett att min kamera helt enkelt inte duger för mig längre och jag har börjat kolla runt efter en ny.

Så återkommer vi till idag.

Efter att ha ringt på en annons satte jag mig på tåget till Stockholm. Två timmar senare satt jag på samma plats fast på väg i motsatt riktning. Många femhundralappar fattigare men en Canon EOS 7D rikare.

Den är perfekt hörni.

Verkligheten behöver inte ens vara fin, kameran tar verkligheten och gör den fin. På riktigt, denna kamera kan få navelludd att se fint ut.

Detta kommer bli så jävla bra.